Det som inte får hända.


Igår hände det som inte får hända, mitt barn skadade sig ordentligt. Än värre så skedde det utan att vi förstod - vi trodde inte det var någon fara. Till en början.. 

Jag var på stan för att uträtta ärenden och Lykke var hemma med Fredrik. De var ute i trädgården och lekte i det fina vädret. Rätt lunch fick jag ett FaceTime-samtal av en ledsen Lykke - hennes gunga hade släppt från trädet så hon for av. Hon var rädd och väldigt ledsen. Jag satte mig i bilen och körde hem på direkten för att kunna trösta med tuttarna. 

På eftermiddagen fick vi fint sällskap av familjen Romin och familjen Frostebring Johnson. Trots att Lykke hade Ennis hos sig släppte inte det ledsna men vi tänkte att hon kanske blivit öm och att rädslan satt i.  Men hon lokaliserade hela tiden smärtan till samma ställe - höger knä. Vi började då oroa oss för ledband osv och med hjälp av världens klokaste (och rutinerade) trebarnsmamma Emma togs beslutet att åka in. Romins for åt sitt håll och Emma och Stoffe tog med sig hundarna plus middagen som vi alla skulle äta hem till sig så vi kunde komma till dukat bord så snart vi var färdiga på akuten. 

Och tur var väl det att de tog hundarna, för vi kom inte hem förrän 00.30 efter att ha hängt på akuten sen klockan 17. Hem fick vi med oss ett barn med en spricka i höger underben och helgips i minst 2 veckor framöver. 


Lykke var helt fantastiskt och gjorde allt läkarna bad om. Hon lät dem klämma och  böja trots att det gjorde ont. Hon härdade ut i alla väntrum trots hunger, smärta och trötthet. Hon låg helt stilla på röntgen trots att hon var så rädd och ledsen. Hon är min superhjälte - den modigaste personen jag vet! Hon gjorde en massa saker som skrämde henne, det är verkligen att vara modig. Jag hade inte hanterat det så bra om det var mig det gällde.

Nu har tösen helgips från övre lår över hela foten så bara tårna sticker fram. Hon hållet modet uppe trots att hon har ont och har varit helt ljuvlig mellan ledsamheten. Hon har skojat massor idag och tycker sitt "stora ben" är rätt festligt, men hon har stor respekt för det och man får inte röra. Är så glad att vi ammar för det var en räddning igårkväll och idag när smärtan kommit över henne. 

Emma och Stoffe behöll våra hundar över natten och Fredrik hämtade dem efter jobbet idag. Med oss fick vi också matlådor så vi hade middag ikväll. Då blev jag alldeles gråtig - fan så fina de är! Är så otroligt glad och tacksam att ha vänner och släktingar som dem, som både finns nära och ställer upp! 
En Dunderklump som fick kött till middag. 
Inuti mår jag inte så himla bra. Jag kan inte skaka av mig att vi inte for till läkaren direkt.. Mitt lilla barn i gips.. Nä fy.. Det gör ont. 

Linnea

Söt hund

Linnea

Söt hund

Anonym

"ammar lite så försvinner smärtan" eller "skyndar mig hem o tröstar med amning"?? VARFÖR? Jag har inget emot amning i sig men ska de finnas som tröst?

Svar: Varför inte? Amning är den bästa trösten i världen. Det lugnar och ger mitt barn trygghet. Perfekt tröst när vi vill eller inget annat funkar.
Angelica

Anonym

Stackars liten!
Har du möjligtvis en mailadress? Jag är också långtidsammare till min dotter på 1,5 år.. Och skulle bara vilja bolla lite tankar med någon i liknande situation :) vi är inte så många 👍🏻
Kram

Svar: Självklart! 🌻 Angelicahedstrom@live.com . Kram!
Angelica

Anonym

Åh! Men ni gör ju det ni tror är rätt, inte så lätt att förstå att det behövs sjukvård, särskilt inte om det är första gången något allvarligare sker. Vi reagerar ju så olika på smärta. ❤️

Krya! Hoppas på smidigt tillfrisknande.