Dunderklumpen

Dunderklumpen
Det här är Dunderklumpen. Eller han heter väl säkert något annat egentligen men eftersom vi inte vet vad så kallar vi honom för Dunderklumpen. När vi väl förstått helt och hållet att det inte var Mike insåg vi att han måste ju kallas för något annat än "hunden", och då blev det Klumpen eftersom han är så stor. Han väger ca 2 kilo mer än Mike. Sedan tyckte Lykke att Dunderklumpen var bra. Dunderklumpen är hennes favoritsaga. Dunderklumpen.
 
När Dunderklumpen kom till oss var han vettskrämd, stressad, och en väldigt otrygg och orolig hund. Första dagarna spenderade han med taggarna utåt och smekte längst väggarna. Han var hela tiden redo att bitas, och vi blev till slut tvungen att köpa en munkorg på polisens inrådan för att inte Lykke skulle fara riktigt illa. Jag tror inte han hade haft särskilt mycket kontakt med barn och såg Lykke som ett stort hot.
 
Dunderklumpen känner sig inte trygg i människor närvaro, speciellt inte kring barn och män. Han är väldigt lättskrämd och tycker det är obehagligt med hastiga rörelser och ljud över lag. Han skäller när han är rädd och morrar som ett lejon när han är osäker. Däremot så är han en otroligt mjuk kille. Han behöver människor som är lugna, trygga och stabila. Han måste få känna att människan han möter är snäll, det är vad som är främst just nu. Dunderklumpen är en ranglåg hund som trivs bra med sin låga status i detta nu. I och med sin otrygghet så har vi upptäckt att det som får Dunderklumpen att må allra bäst är strikta ramar. Han vet inte själv hur han ska bete sig och därför slår det över, men med vår hjälp så guidar vi honom kring boxens kanter och han har redan kommit en bra bit framåt.
 
Flytten har varit väldigt jobbig för honom. Han är plötsligt på ett nytt ställe med nya människor. Det har tagit en månad för honom att känna förtroende för oss, en hel månad.. Dunderklumpen är en hund som behöver tid, ramar och kärlek. Han behöver få se det goda i människor och även hitta det goda i sig själv. Han behöver ett självförtroende. När han kom kunde han inte leka. Han började leka, skämdes och sprang sedan och gömde sig. Efter en veckas "träning" hade han lärt sig. Nu leker han med bollar och leksaker som piper, det är stora framsteg. Han sover med oss i sängen, han kan vara kring Lykke, han är fantastiskt på promenader och han är en jätterolig hund att ställa lite krav på i form av trix. 
Dunderklumpen
Det kommer dröja tills vi kan lita på Dunderklumpen, men vi måste ge honom förtroendet varje dag. Vi måste låta honom prova sig fram för att han ska kunna lära sig vad som är okej och inte. Med mjuka metoder så jobbar vi oss framåt. Under månaden han har varit hos oss så vill jag säga att vi har kommit så otroligt långt. Vi har hittat en metod som funkar och jag är otroligt stolt över honom. Vi kommer fixa detta, tillsammans.
 
Jag saknar Mike varje dag. Varje stund. Varje gång jag ser in i Dunderklumpens snälla ögon sticker det i hjärtat. Vad har han varit med om? Hur blev det så här? Jag vet att han har farit illa, otroligt illa. Jag klarar inte av att tänka på hur Mike har det, eller har haft det. Jag vill kanske inte veta. Jag längtar, sörjer och tänker. Min Mike. Vi kommer få upprättelse.
Mike
 

Kompisar!

Nej, jag har inte slutat blogga vänner! Jag har haft totalt jäkla mega fullt upp. Vi har alltså flyttat 50 mil till ett tillfälligt boende tills vi får tillgång till vårt hus ca 7 mil bort. Tills dess kommer jag pendla till mitt nya arbete som förskollärare. 

Så jag tänkte slänga in ett livstecken bara och höra vad ni tycker om nedanstående: 
Vårt kök. 
Inspireras av bilderna. 2 st av lamporna till vänster kommer hänga över köksbordet som är vitt (med två tillhörande vita eller grå eller blå stolar), en vit pinnsoffa med en grå fäll på kommer stå mot väggen, och bilden i mitten visar väggen som tapeten ska sitta på. Övriga köket kommer målas vitt. Väljer vi Hanna Werning till vänster eller Paradiset till höger?

Idag har vi också klämt på dessa tapeter: 




Lovely, eller hur? 

Examen

I förrgpr skrev jag klart min sista tenta för den här utbildningen. Jag vill säga resten av livet, men så dramatisk tänker jag inte vara! Vem vet, jag kanske blir pluggsugen om några år..

Nu ska jag iallafall njuta av att snart kliva in på min arbetsplats och jag ska njuta av en hel inkomst! Nu kommer jag äntligen kunna fly in i böcker för en lugn stund istället för att koppla läsning till stress. Alldeles för sena kvällar då jag drunknar i plugg är över och ”lediga” dagar med gnagande samvete över allt som skulle kunna läsas.

Nu slipper jag möta Södertörns trasiga rulltrappor och förvirringen kring i vilken av alla hundra lokaler jag ska befinna mig. Jag behöver inte hamnat mitt i pendeltågets rusningstrafik och aldrig mer behöver jag köa för at komma in genom dörrarna till rulltrapporna.

Men. Nu kommer jag inte längre mötas av kaffevagnens underbara doft. Nu är det slut på att börja dagen med en kaffe från Waynes och att äta fika till lunch. Inte längre kommer jag kunna äta lunch med klasskompisarna eller skratta ihjäl mig under grupparbeten.

Däremot kommer jag fortsätta utvecklas som människa. Jag ska hitta nya personer att äta lunch och skratta med. Jag ska unna mig gott kaffe i min termosmugg om morgnarna och jag kommer ha fritid när jag är ledig.
Nu åker jag snart till skolan för att fira, det är allt som är kvar!
//Förskolläraren