Kan vi inte bara bli lite mer kritiska?

Idag när vi var på vår lokala mataffär fick jag en nick mot vagnen och frågan: Är det en pojke?
Lykke satt i vagnen iklädd svarta byxor och en turkos jacka, det ante mig - pojkigt. Personen som frågade var jättetrevlig och ville småprata lite i medan vi väntade i postkön. Inget ont mot hen.
 
Att få den frågan blir knepigare med tiden känner jag. När Lykke var bebis kunde jag svara lite hur som helst. Jag kunde svara "ja", "nej" eller gå omkring frågan. Nu sitter mitt allra högst medvetna barn där och jag (eller hon själv) måste svara på frågan om vilken könstillhörighet hon har.
 
Det är inte lätt.
 
Ni kanske tänker att det borde vara lätt, jag säger och skriver hon och jag tänker att hon är en flicka. Men jag tänker att hon är en flicka, just nu. Jag svarar oftast att hon heter Lykke, väldigt sällan brukar människor envisas då men om Lykke är ett flick- eller pojknamn. Till största del är det ett flicknamn men pojkar kan faktiskt också heta det.
 
Jag boostar henne hela tiden att vara sig själv, att vara Lykke. Att våga stå för vad hon tycker och tänker. Våga älska det/den hon älskar, för det viktigaste i hela världen är kärlek. Vi pratar om familjer, hur olika de är men att alla ska vara byggda av kärlek och val. Precis som hon kan välja den hon älskar sen.
När hon blir större ska vi prata om patriarkatet, och hennes del i samhället och världen.
 
Mitt barns könstillhörighet är hennes. Jag vet inte vart hon känner sig hemma när hon blir äldre och oavsett så är det okej. Vi klär henne i alla färger och alla modeller och hoppas att det ska bidra till att hon själv ska kunna hitta sin väg i den snåriga djungeln till sitt vuxna jag. Även om yttre attribut bara är en uttrycksform. Vi kör inte på något kompensatoriskt förhållningssätt för det är inte vad det innebär att vara genusmedveten och/eller normkritisk. Vi låter Lykke vara precis som hon är - inte inom pojknormen eller flicknormen - utan Lykke.
 
Just nu är Lykke ett barn med halvlångt hår som hon inte vill klippa, ibland sätter hon upp luggen med ett spänne för att inte få den i ögonen. Hon tycker om Frost, Bamse och Spiderman. Hon sjunger och dansar ofta. Hon älskar djur och trivs bäst springandes och klättrandes utomhus. Hon gillar alla färger och tycker om huvudbonader, mjukisbrallor och tröjor med tryck på. Det är just nu.
 
Vem kommer hon bli egentligen? Vad kommer passa henne? Livet alltså.
 
Här svamlar jag på, men mycket snurrar i hjärnan. Varför, 2015, matas vi fortfarande av att flickor ska vara lugna och pojkar tvärtom. Varför är färger stämplade med kön fortfarande? Varför finns patriaktatet fortfarande? Varför är vi inte mer normkritiska? Och källkritiska? Och kritiska mot typ allt?
Nä du, Lykke - gör som du vill, var vem du än vill, mamma backar dig! Men för tusan unge, var kritisk och eftertänksam bara!
 Här finns en bra ordlista rörande kön, könsidentitet och könsuttryck: HBTQkojan.se
 Surfa gärna in på RFSUs hemsida också!
Dixi Wonderland

Vilken fantastisk mamma du är! Blev helt rörd av att läsa din text och hoppas det är okej om jag lånar de och lägger ut de på min facebook? :)

Svar: Tusen tack, så otroligt snällt sagt <3 Det är du så välkommen att göra!
Angelica

Emelie

Otroligt fint och tänkvärt inlägg <3 Precis det känslan vill jag ge mitt barn också. DU är viktig, inte vilket kön du tillhör och bilar eller barbiedockor spelar ingen roll!

Svar: Visst är det viktigt! Hoppas framtiden bjuder på det som en självklarthet. <3
Angelica

Elin

Du.är.så.klok. Du är verkligen en inspiration. Speciellt om jag själv en dag får barn! Heja dig!!

Svar: Men tusen tack! Älskar att kunna inspirera! Kram till dig!
Angelica

Anonym

Precis så känner jag med min Amy Stella också. Det är väldigt ofta folk tror att hon är en kille. Bara för jag som du klär mitt barn i alla färger. Förstår inte varför det är så viktigt för folk att veta om det är en tjej eller kille. Kan man inte bara prata till en människa. Du är väldigt klok och inspirerande.