Sorgen över att inte kunna njuta av uppsatsskrivandet.

Nu kan ni snart läsa vår kandidatuppsats. Förstår ni hur nära det är? Idag kunde vi konstatera att vi skrivit klart. K l a r t. Går det ens? Nu ska vi korrekturläsa och se så vi inte gör några (större)  tabbar och på tisdag ska den in. När jag får frågan om vad vi skriver om så blir jag helt ställd, trots att vi vårdat den här bebisen i 10 veckor. Jag funderade på att slänga ut ett smakprov som får er nyfikna men jag inser att många av er som läser här eventuellt inte är intresserade av 40 sidor kring hur förskolan är en normproducerande institution och kritik mot interkulturalitetsbegreppet. Skulle ni däremot vara peppade på att sluka lite tung läsning så kommer uppsatsen finnas på DiVa framåt våren skulle jag tro.
 
Det är otroligt svårt för mig att hålla fokus i skolan men som jag skrev på instagram så är det ändå skönt att bara vältra sig i skolarbete och överlämna allt hemma till Fredrik. 10-11 timmar med läsning i svåra avhandlingar och massa jobbiga diskussioner kring vårt ämne är liksom det som kan få finnas inuti mig. När det glider iväg kommer hjärnan in på sorgen och frustrationen, och jag gråter mest. Imorse såg jag en människa på tåget som hade med sin hund. Min hund är inte ens hos mig fast han borde vara, så tårarna föll stilla. Vid lunchen möttes jag av en tråd på facebook och bröt ihop, mitt i skolan. Trots att jag tycker det är okej att gråta så gör jag det helst inte i min professionella roll, och hur mycket jag än tycker om min kollega så gråter jag helst inte inför henne. Men frustrationen är så otroligt stor, det går liksom inte att fungera helt normalt.
Att följa lagen, regler och allt annat kring ett avtal men ändå bli påhoppad gör fruktansvärt ont och jag har idag varit så arg på samhället som måste följa alla steg innan saker händer - allt tar sådan tid!
Vi kämpar varje dag med att skynda på processen men det hjälps inte direkt eftersom byråkrati är byråkrati, blanketter ska behandlas, skickas ut, invänta svar osv innan saker kan ske. Däremot finner jag otroligt stöd i alla myndigheter vi har regelbunden kontakt med.
Jag blir ändå otroligt ledsen att mina studier tagit skada pga mitt psykiska mående men är otroligt tacksam för en fantastiskt skriv-kollega som orkar med mig och stöttar så otroligt mycket. Tacksamhet alltså, utan hen hade jag inte en haft en chans att ta examen trots att jag bara är två månader ifrån. Däremot hde jag verkligen sett fram emot att få skriva en uppsats och verkligen lägga allt på den. Nu lägger jag allt på den men med ett annat jag.
 
Mitt i det hela har vi ett barn som mår så otroligt dåligt att vardagen utanför skolan är ett jäkla pussel. Lykke är helt i obalans, precis som jag vilket är en dålig ekvation. Jag hinner liksom inte andas mitt i allt detta.
Min blogg är ju faktiskt en del av allt som är jag, och jag är väldigt öppen här plus att jag faktiskt jobbar med sociala medier och har flera åtanganden som jag varken kan eller vill avbryta. Jag skriver mycket om mitt liv, speciellt med Lykke, och jag har hittills haft glädjen att kunna skriva om hur fint vi har det. Men jag vet att ni har märkt av att det inte stått rätt till de senaste månaderna.
Nu sover vi inte, och Lykke har börjat agera utåt, hon får plötsliga gråtattacker samt har drabbats av otrolig separationsångest och jag lämnar henne gråtandes varje dag jag går hemifrån. Hennes hund skulle ju bara bort några dagar - men så kom han inte tillbaka mer. Såklart hon är förvirrad!
Det är svårt att prata med en nästan 2,5-åring för hon förstår så otroligt mycket. Men ändå förstår hon inte tillräckligt mycket för att kunna sätta sig in i vad som hänt. När vi själva inte heller vet något direkt så blir det ännu svårare. Vi försöker låta henne hantera sorgen på sitt sätt och vara ärlig när hon frågar efter Mike och när han kommer hem. Det är allt vi kan göra.
Att jag delar med mig av vår familjs sorg är för att jag behöver råd, och jag är så otroligt tacksam för alla nära föräldrar som gett oss råd och framförallt stöd i hur vi ska hantera situationen med vårt barn, eftersom hon har drabbats av en otrolig sorg för första gången. Både jag och hennes pappa måste hantera det här för första gången också eftersom vi aldrig heller hanterat en liknande sorg och framförallt inte hanterat en sorg hos vårt barn. Det är ju också helt omöjligt att hålla henne utanför eftersom hennes hela liv har påverkats enormt. Den här hunden var hennes lekkamrat, tröst och trygghet och därför figurerar de ofta på bild tillsammans - vilket säkerligen syns på min instagram där de flesta av er följer mig. 
 
 
Jossan

Men finaste ni! Ni är världens bästa föräldrar till Lykke. Låt henne fråga, prata med henne, tillåt henne att vara ledsen och arg. Allt det där gör ni ju redan.
Jag tycker så satans synd om er och den situation ni befinner er i just nu. Att det är en person som gjort att ni mår skit gör mig så förbannad. En person som gör fel och inte fattar! Det gör mig ledsen!
Det kommer att ordna sig, det vet jag även om det inte är en tröst för dig nu. Kom ihåg att du är bäst A! Kramar Jossan

Svar: Tack fina du! <3
Angelica