Akuten och amningsrådgivare.

Sick-kid-alert! Det innebär ju att livet står lite på paus, även bloggen. Den kommer mer i andra hand än vanligt, speciellt då jag inte ens når fram till datorn med en apunge på magen. Vid dessa stiltjer kan ni hålla er updaterade på min instagram: angelicah.
Lykke är rätt rejält risig. I fredags belv det så att vi var tvugna att fara till akuten. Det visade sig att Lykke hade ketoner i urinet vilket betyder att fett i hennes kropp börjats brytas ner. Något som kan ske vid fasta. Hon har hostat upp ett sår i halsen och därför inte ätit ordentligt på ett tag.. Jag tycker det är fruktansvärt otäckt men vårdperonalen sa att de tinte var någon fara än. Däremot kunde dropp behövas eftersom tillståndet ketos bidrar till illamående, vilket inte direkt gör susen för aptiten, så det blir en ond cirkel.
Igår kom farmor Ewa hit en sväng för att kramas lite med sjuktösen. Lykke har varit så glad att farmor var här! Vi fick också chansen att släppa en god nyhet till henne öga mot öga. Nej, jag är inte gravid. Nej, planerar inte att bli det heller på ett bra tag.
De här vita små rackarna har Lykke plockat. Perfekt att lägga i den fina gjutjärnsljusstaken eftersom stjälkarna var lite, eh, minimalistiska kan man säga.
I lördags hade jag sista utbildningsdagen för att bli kursledare inom amningshjälpen. Trots sömnbrist pga sjuk Lykke så gick det jättebra och jag äger nu mer en pärm som är tjockare än telefonkatalogen. Ser verkligen fram emot sommaren och min framtida karriär som amningsrådgivare och kursledare. Behöver jag ens berätta hur kul det ska bli att få prata amning ofta och peppa blivande föräldrar?

Löparn'!


Idag har den här ungen sprungit Bamseloppet, med brallorna påtagna själv, dvs bakåfram. Hon har fått både medalj och diplom och hennes blödiga morsa skulle kunna grina! Jag är så stolt! 
Lykke älskar att springa så hon hade säkert orkat att springa det stora varvet med de större barnen sa dagmamman. Lilla Lykke! 

När barn kommer bort!

Lykkes min när Pippi klev fram på scenen.
I lördags var vi på Skansen för att fira Pippi som nått den högaktiningsvärda åldern på 70! Lykke var eld och lågot över att få titta på alla "jujen" och träffa Pippi. Däremot var hon inte överdrivet pepp på att första köa över en timme för att ens komma in. Hon höll dock bättre mod än hennes ämma moder som gnällde rejält när regnet började ösa. Nåja, in kom vi och vi kikade på "jujen" och käkade lunch innan vi skulle se Pippiteater.
Lykke och pappa ser på "jujen".
Under teatern så satt Lykke på Fredriks axlar eftersom det var så enormt mycket folk! Jag gick runt lite bakom för att dels hålla koll på vagnen samt försöka hitta bra lägen där de kunde stå så Lykke kunde se. Mitt i allt så susar ett barn förbi, och jag hinner notera hen är stressad. Strax efter möter jag samma barn, igen. Men ledsen. Jag skyndade ikapp och frågade det första som slog mig: Har du tappat bort den du var här med?
Så var fallet. Hen hade inget nummer varken skrivet eller i minnet. Barnet visste att mormor satt någonstans i publikhavet och att hens förälder hade köpt glass.
Vi letade ett varv där hen sett sin förälder senast, i förhoppning att möta en orolig förälder på vägen. Vi försökte lokalisera mormorn men till slut fick jag inse att det var omöjligt bland alla tusentals människor. Vi gav oss in på en restaurang och bad personalen om hjälp, de har ju rutiner vid sådant. Barnet ville inte riktigt att jag skulle gå medan personalen tyckte att de skulle ta över, men efter att jag förklarat för barnet att personalen har namnskyltar och hen därför är trygg där så skildes vi åt.
När jag sedan träffade min familj igen så ser jag en förälder, som passade in på barnets beskrivning, som snabbt gick omkring i publikhavet med stirrig blick. "Där är föräldern!" sa jag till Fredrik och sa åt honom att leta rätt på hen. Precis när han nådde föräldern, nådde även personalen och barnet dem och det blev kramkalas. Hjärtat blev alldeles varmt!
Så, hela det här satte såklart igång mina funderingar! Nu är det sommar och utflykerna börjar flöda. Det är så förbaskat lätt att komma ifrån varandra, även om man bara står och ska köpa glass! Hur gör man? Samlingsplats? Telefonnummer? Vem ska barnet prata med? Stå still? När pratar man om det?
Vi har diskuterat fram och tillbaka här hemma nu och har kommit fram till en plan. Så länge Lykke är så liten som hon är så gäller iallafall telefonnummer på armen - ALLTID.
Fann nyligen en diskussion på nätet häromdagen angående vem barnet ska vända sig till när de kommit bort. Många skrev att de hade sagt åt sina barn gå till närmsta kvinna. Kvinna. För kvinnor gör aldrig tokiga saker mot barn.. Eller..? Efter många diskussioner har jag och Fredrik kommit fram till att vi ska lära Lykke att i första hand uppsöka personal, någon med tröja eller namnskylt tillhörande stället vi är på. Ser hon ingen som jobbar där inom kort så ska hon gå fram till någon som har med sig barn, för hon ska iallafall inte virra runt ensam.
 
Nå, hur tänker ni kring detta? Vad är era rutiner?