45 minuter tortyr.

Igår gjorde jag något en inte gör varje dag. Eller något jag iallfall inte gör varje dag - En magnetröntgen.
Jag åkte dit med en rätt schysst attityd och en något oklar uppfattning om att det borde ta ca 10-15 minuter så jag kunde åka till skolan vid 11. Vilket det INTE gjorde och att vara i skolan 1 timme senare var inte ens på fråga. 
Det var alltså 45 minuter tortyr och jag överdriver inte. Jag är glad på ett sätt att jag inte visste innan för då hade jag inte gjort det, men jag hade ändå önskat att jag visste för då kanske jag inte varit så skraj.
 
Jag lades på en brits och en slags mask fästet över mitt ansikte. Redan där sa min kropp "nope" och jag fick köra lite avslappningsövningar i huvudet, masken satt otroligt nära mitt ansikte och jag fick klaustrofobi utav bara tusan. På den fanns dock en liten liten spegel som gjorde att det gick att se "ut" ur röret. När jag först rullades in i maskinen kröp paiken på, fan vad trångt det var där inne... Ni ser ju hålet på bilden nedan, så var det. Som ett långt smalt rör och det var trångt. Men jag försökte lugna mig med att det var för sjutton ett gyllene tillfälle för en momnap! Inga måsten, bara musik och att ligga där i nästan en timme. Gött!
Nä. Maskinen började bröla. Och tjuta. Och tuta. Nog för att sköterskan/läkaren sa att det kommer låta högt så hade jag aldrig någonsin tänkt att det skulle låta så. Vid första superhöga ljudet fick jag panik och sia framtiden när dödsbeskedet nådde pressen: Kvinna krossad under röntgen / Röntgenmaskin sprängdes, en oidentifierad person funnen död. Gissa vad som hände? Panik. Inte fan kom jag ut heller. Återigen försökte jag profylaxandas, dock försiktigt så jag inte rörde mig annars fick jag skäll. Ljuden var så otroligt påtagliga att jag tänkte på hur ljud använts som tortyrmetod, det måste fasen ha varit effektivt..  
 
Jag vart tvungen att ringa på hjälp två gånger i rena paniken, men vågade inte erkänna hur rädd jag var utan bara påpeka att det börjar bli "jobbigt" pga lider av duktighetssyndrom. Hann även gå igenom scenariot OM det börjar brinna på sjukhuset - då kommer jag inte ut! Om någon börjar skjuta - då kanske jag inte syns förstås men ändå. Som om det inte vore nog var rummet också ljudisolerat.
 
När jag kom ut därifrån var jag nästintill arg på Fredrik som har gjort en magnetröntgen men inte varnade mig för detta. Fler på instagram tyckte också det var coollugnt att göra en magnetrötgnen och jag undrar vad är ni för supermäniskor!? I 45 minuter låg och och lyssande på monotona ljud med frikkin' jäla julmusik som ibland sken igenom de höga pipanden och surranden maskinen gav ifrån sig. Britsen brändes och mitt huvud satt fast, plus att jag låg i ett minilitet rör i ett ljudisolerat rum och hade garanterat dött om något hänt på sjukhuset eller med maskinen.
 
Tjaa, sa jag att det var 45 minuters tortyr?
Ni andra som gjort en magnetröntgen, var det verkligen så soft som några berättat? Hur hanterade ni det isåfall?